Förberedelser
Funktionärerna bör i god tid före varje grenstart se till att minst en ribba finns på plats och att man vet var på idrottsplatsen reservribbor finns. Vid bädden ska också en mätsticka finnas. I stavhopp behövs särskilda redskap för att lägga upp ribban på högre höjder. En resultattavla som visar hoppomgång, tävlandes startnummer och hopphöjd är inte obliga-toriskt, men ger bättre service till tävlande och åskådare.
Alla hoppare ska ges möjlighet till inhoppning före tävlingsstart. Under inhoppningen hjälper funktionärerna till med höjning och sänkning av ribban.
Innan tävlingen börjar meddelar grenledaren eller grensekreteraren hopparna vilken hoppordning som gäller, vilken begynnelsehöjden är och på vilka höjder vidare hoppning sker. När inhoppningen avslutats ska varje hoppare meddela vilken höjd man tänkt börja tävlingen på. Stavhoppare meddelar också i vilket läge de vill att hoppställningen ska vara placerad.
Tävlingens genomförande/regler
Tävlingen inleds normalt på den lästa höjd någon av deltagarna angivit som ingångshöjd. Innan tävlingen börjar och efter varje höjning ska höjden kontrollmätas. Mätningen sker lodrätt från marken till ribbans översida på det ställe där ribban ligger som lägst (vilket bör vara ribbans mittpunkt). Dessutom mäter man vid ribbans två ändar för att se att den ligger rakt.
En hoppare blir utslagen ur tävlingen när han/hon gjort tre ogiltiga försök i följd.
På varje höjd genomförs tre hoppomgångar. Efter den första omgången får de hoppare som klarat höjden hoppa vidare på senare höjd. De som gjort ett ogiltigt försök i första omgången får antingen försöka igen på samma höjd eller välja att spara resterande hopp till en senare höjd.
Inför varje hopp ropas hopparen upp av grensekreteraren. Om resultattavla används ska den tävlandes startnummer och ribbans höjd visas på tavlan. I stavhopp ska också ställ-ningen flyttas till det läge hopparen anmält. Efter hoppet visare grenledaren, genom att höja en vit respektive röd flagga, om hoppet är giltigt eller ogiltigt.
När alla hoppare gjort sina försök på en höjd höjs ribban till nästa höjd i höjningsschemat. Höjningarna får inte vara mindre än 2 cm i höjdhopp och inte mindre än 5 cm i stavhopp. Under tävlingens gång får höjningarna inte heller bli större än de varit tidigare i tävlingen.
När en hoppare är ensam kvar i tävlingen får han/hon bestämma de fortsatta höjningarna i samråd med grenledaren.
Om hopparen hindras eller störs i ett försök kan grenledaren tillåta att försöket görs om.
Ogiltiga försök
Ett höjdhopp är ogiltigt om hopparen
· Inte påbörjar ansatslöpningen inom en minut efter att han/hon blivit uppropad
- om en hoppare gör två försök i följd är maxtiden två minuter per försök
- om 2-3 hoppare är kvar i tävlingen är maxtiden en och en halv minut per försök
- om en ensam hoppare är kvar i tävlingen är maxtiden tre minuter per försök
· Inte gör upphoppet på en fot
· River, d v s stöter till ribban eller ställningen så att ribban faller ned
· Vidrör marken eller hoppbädden bortom ribban utan att ha passerat över den
Ett stavhopp är ogiltigt om hopparen
· Inte påbörjar ansatslöpningen inom en minut efter att han/hon blivit uppropad
- om en hoppare gör två försök i följd är maxtiden tre minuter per försök
- om 2-3 hoppare är kvar i tävlingen är maxtiden två minuter per försök
- om en ensam hoppare är kvar i tävlingen är maxtiden fem minuter per försök
· River, d v s att hopparen eller staven stöter till ribban eller ställningen så att ribban faller ned.
· Vidrör marken eller hoppbädden bortom ribban utan att ha passerat över den
· Under hoppet håller fast eller lägger tillbaka ribban
Protokoll och placeringar
Grensekreteraren använder sig av tre markeringar i protokollet:
O (giltigt försök), X (ogiltigt försök) och – (avstått).
När tävlingen är slut fastställs hopparnas placeringar på följande sätt:
1. Resultathöjd (den högsta höjd hopparen klarat under tävlingen)
2. Vilken omgång man klarat resultathöjden
3. Antalet ogiltiga försök i tävlingen t o m resultathöjden
Om två eller flera hoppare är lika enligt dessa tre regler ska placeringen delas om det inte gäller förstaplatsen i tävlingen, då skiljehopp ska genomföras.
Deltagare i skiljehopp gör ett försök på varje höjd till dess han/hon är utslagen eller avgörande nåtts.
· Skiljehopp inleds på den lägsta höjd de inblandade gjort sitt sista ogiltiga försök i den ordinarie tävlingen på.
· Om mer än en av de tävlande klarar en höjd i skiljehopp höjs ribban för dem med minimihöjningen (2 cm i höjdhopp resp 5 cm i stavhopp). Övriga tävlande är utslagna.
· Om alla tävlande har ogiltiga försök på en höjd sänks ribban med minimihöjningen.
· Skiljehopp fortgår till dess en höjd klaras av endast en tävlande.
Kommentaren till exemplet ovan:
· Simon, Erik och Jimmy har samma resultathöjd, klarade alla resultathöjden i samma omgång och har en tidigare rivning vardera. Därför blir det skiljehopp mellan dessa. Skiljehoppningen utfaller så att Simon vinner tävlingen medan Erik slutar som tvåa och Jimmy kniper tredjeplatsen.
· Emil och Jens har samma resultathöjd, men Emil klarade den i en tidigare omgång och placeras därför före Jens.
Höjd/Stav gemensamt
- En ribba, så upplagd att den lätt skall falla om den vidrörs, används för att tillhandahålla ovedersägliga bevis på att den tävlande hoppat tillräckligt högt.
- Om ribban inte faller men sätts i darrning skall domaren vänta till dess darrningen upphört eller säkert inte kommer att kunna få ribban att falla. (Det finns alltså inte någon tidsgräns om att "den måste ligga kvar X sekunder".)
- I förväg har arrangören fastlagt ett höjningsschema som skall följas till dess tävlingen är avgjord.
- Schemat skall anpassas till deltagarnas förmodade kapacitet och successivt krympa höjningarna ned till minimivärdena 2 cm (höjd) resp 5 cm (stav).
- Det finns ingen gräns för hur lång ansats man får ta, utrymmet på arenan sätter dock en praktisk gräns.
- En tävlande får fritt välja vilken höjd att börja på liksom om han/hon vill avstå försök också senare i tävlingen.
- En tävlande får fortsätta hoppa så länge som han/hon inte gjort tre ogiltiga hopp ("rivningar") i följd.
- Om två eller flera tävlande stannar på samma sluthöjd avgörs deras placeringar i första hand av resp antal rivningar på sluthöjden och i andra hand (om man var lika på första kriteriet) av resp totalt antal rivningar under hela tävlingen. Är man lika även på det andra kriteriet delar man placering, så vida det inte gäller segern.
- Om det är lika om förstaplatsen och det är angeläget att få fram en ensam segrare (t ex vid mästerskap) genomförs ett skiljehoppsförfarande som inleds med ett försök på den ordinarie höjden närmast efter den höjd de berörda hopparna sist klarade. Om alla klarar höjer man en minimihöjning (2 resp 5 cm, se ovan), om alla river sänker man lika mycket och så fortsätter man till dess bara en av hopparna klarar en höjd.
- Från början landade hopparna i en "bädd" av sand och sågspån, något som gjorde det nödvändigt att ägna nästan lika mycket möda åt hur man skulle komma ned som åt hur man skulle komma upp! En landning på rygg/nacke var t ex helt otänkbar och det begränsade oundvikligen utvecklingen tekniskt.
- Kring 1960 skedde dock en total revolution när de nya materialen skumgummi och skumplast kom ut på marknaden. Det blev omedelbart uppenbart att de kunde användas inte bara för bekväma möbler utan också för att tillhandahålla landningsbäddar för höjd och stav. Bäddar som minskade risken för skador och olyckor - och bäddar som samtidigt satte fart på hoppteknikutvecklingen i dessa grenar.
Höjd
- Reglernas enda - men viktiga - begränsning för hur hopparen får "bära sig åt" är att upphoppet måste ske på bara en fot. Inga typer av jämfotahopp är alltså tillåtna.
- Ursprungligen hade reglerna också krav om fötternas och huvudets positioner vid ribbpassagen men med tiden blev dessa krav mer eller mindre omöjliga att upprätthålla på ett konsekvent sätt och de ströks därför.
- Från början låg ribban (som den fortfarande gör i stav) på sprintar som pekade bort ifrån hopparen, men sedan vissa hoppare börjat sätta i system att trycka fast ribban mot stolparna ändrades 1925 till nuvarande konstruktion, där ribban ligger på plattor som pekar mot varandra. Därmed kan ribban alltså rivas både framåt och bakåt.
- Under historiens gång har höjdhopptekniken utvecklats när hoppare och tränare sökt nya vägar för att framförallt undvika att få tyngdpunkten onödigt högt upp vid ribbpassagen. De viktigaste stilsorterna är i kronologisk ordning saxstil (den ursprungliga, hopparen "satt" över ribban), californisk rullstil (kom på 1910-talet, hopparen låg på sidan över ribban), dykstil (kom på 1930-talet, hopparen låg på magen utsträckt längs med ribban) och flopstil (kom på 1960-talet, hopparen låg på rygg vinkelrätt mot ribban).
- Dick Fosbury - som chockade världen med sin annorlunda stil när han tog OS-guld 1968 - har välförtjänt gått till historien som skaparen av floppstilen. Faktum är dock att det fanns flera föregångare på 50-talet och tidiga 60-talet som dock aldrig kunde "fullborda" tekniken genom att dåtidens "bäddar" av sand och sågspån inte tillät landningar på rygg/nacke.
- Även om floppstilen nu är helt förhärskande finns det anledning minnas att "världsrekordet" i dykstil är 2.35 satt av den då 19-årige Volodymyr Jasjtjenko redan 1978. Alltså ett resultat som fortfarande ger medalj i de internationella mästerskapen!!
Stav
- Vad gäller staven som hopparen använder sig av finns inga regelbegränsningar alls vad gäller material, längd, tjocklek eller elastiska egenskaper.
- Från allra första början gjordes hoppstavarna av trä, sedan dominerade bambustavar fram till en bit in på 1950-talet (världsrekord 4.77) , därefter följde en kort period med metallstavar - som var slitstarka men som genom att sakna bambuns elasticitet rent idrottsligt innebar ett steg bakåt - världsrekordet höjdes bara 3 cm jämfört med bambun) innan glasfibern tog över i början på 1960-talet.
- Glasfiberstaven - som idrottsligt kunde sägas vara en "konstgjord" bambustav (dvs ett rör av längsgående elastiska fiber) - fanns faktiskt parallellt med stålstaven redan under 50-talet, men det var inte förrän de moderna hoppbäddarna kom i början på 60-talet som man kunde börja utnyttja den inneboende "katapultförmågan". När det skedde blev det rena katapulteffekten på resultaten, t ex höjdes världsrekordet ca en kvarts meter bara under 1963.
- Numera används också kolfiber i viss utsträckning i hoppstavar.
- I slutet på ansatsbanan finns en i marken nedsänkt "låda", där man skall sätta i stavens framände.
- Stavhoppsställningens placering i förhållande till lådan kan varieras utifrån hopparens önskemål. Som längst får ställningen vara 80 cm bortom lådans kant.
- Ribban är upplagd på två sprintar som pekar bortåt från hopparen, dvs man kan bara riva ribban framåt.
- Med de moderna elastiska glasfiberribborna (till skillnad från de tidigare trä- och stålribborna) blev det allt vanligare att av hopparen vid passagen kraftigt nedtryckta ribbor ändå stannade kvar på sprintarna trots att det uppenbart handlade om otillräcklig hopphöjd. För att minska sannolikheten för sådana händelser kortades sprintarna med 2 cm till 5.5 cm längd år 2003.
- Det är sedan slutet av 1990-talet för hopparen förbjudet att hålla fast eller lägga tillbaka ribban i samband med passagen.